Flickan som var tabu

Mamma och Pappa, varför älskade ni oss inte mer? Varför älskar ni inte mig? Vad har jag gjort för fel?

Jag var aldrig viktig.

Ja, det börjar med rökningen. Mobbningen av mina halvsyskon (som får den av dom som bor hos oss att flytta på sin 18årsdag), latheten, alla elaka ord..

Hur som helst, det är inte mycket att säga om min barndom som riktigt liten. Hårda ord, hotelser om att inte vara omtyckt längre, inkonsekvens i sitt eget beteende, skrämma sina egna barn.. Nej, ingen större framgång. Förutom att man får rädda barn med noll självkänsla.

Att jag dessutom var mobbad i skolan gjorde inte saken bättre. Retades för att jag var "pluggis" och hästtjej.

När jag var 12 skilde mina päron sig, efter att ha bråkat så länge jag kan minnas. Hon började dricka, men jag tänkte inte på det.  Hur mycket märker man när man är 12 egentligen?

Hon var mycket sängliggande på eftermiddagarna, klagade på huvudvärk och ryggsmärtor. Började bete sig mer och mer konstigt, ville att jag skulle svara i telefon att hon inte var hemma. Aldrig någonsin. Men återigen, jag tyckte inte detta var något konstigt. Jag hade ju inget annat att jämföra med, man har ju bara ett hem.
Åren gick och det blev bara värre. Hon blev riktigt sjuk när jag var 15.

Hon isolerade sig mer, sa upp kontakten med många människor. Drack alltid flertalet glas vin på kvällarna (varje kväll!) och blev mer och mer aggressiv och konstig för varje glas. Upprepade samma ord och förmaningar till mig varenda kväll kväll, spydde galla över andra människor för att i nästa sekund bli alldeles gråtmild och krama mig. Hårt. Jag lärde mig att gå och lägga mig tidigt, för att slippa henne. Förhoppningsvis skulle hon inte komma in och väcka mig. Vilket hon gjorde ibland, om hon fick för sig att jag hade sagt "fel" sak till någon i telefon (tex att hon var hemma.) Då fick jag mig en redig "fylleutskällning" som bestod i att hon stod i dörren till mitt rum och mumlade hot om att kasta ut mig, att hon inte ville ha mig och att jag var dum.

En eftermiddag kom jag hem och hon luktade vin redan då. Jag påtalade detta för henne och hon reagerade genom att ta ett hårt tag om mina armar, ruska mig och kalla mig subba. Jag blev helt chockad. Min mamma hade aldrig gjort mig illa fysiskt innan. (men psykiskt kan vara minst lika illa och det utövade hon flitigt varje dag hela min uppväxt, blåmärken läker men själen är svårare.)

Allt bara spårade ur. Jag skulle på en halv veckas semester med min systers familj och fick klartecken att åka (min pappa betalade dessutom). När jag är nästan framme där vi skulle semestra ringer min mamma och säger att jag genast ska komma hem och att jag INTE fick åka. Jag gråter i telefon och säger att hon ju faktiskt lovat mig det varje gång jag frågade (jag frågade säkert 10 gånger). Hon vinkade dessutom av mig på morgonen när jag skulle åka. Hon säger bara kallt att jag har varit olydig och att hon ska sälja mina hästar som straff för att jag reste utan att få det för henne. ( Vilket såklart är rent bullshit eftersom hon sagt ja alla gångerna.)

Jag stänger i vilket fall av telefonen och har den inte på resten av veckan. Men något har verkligen gått sönder för mig.

Jag bestämmer mig för att börja ett gymnasium som ligger i andra änden av Sverige, så vi flyttar ner, jag, mamma och mitt småsyskon som är 8 år yngre än mig. Innan vi åker så pratar jag och mamma mycket om vilket fint och bra liv vi kommer få, att allt kommer bli så bra och bekymmersfritt. Jag vädjar till henne att inte dricka när vi flyttar och hon lovar. Hon säger att hon ska sluta så fort vi flyttar och allt blir bra, att det bara "är lite mycket nu".

Och jag tror på henne. Inte kunde jag ana att det som varit bara var början på resan till helvetet...

Jag har under de sista åren ägnat väldigt mycket tid åt att analysera VARFÖR det blev såhär. Är det verkligen jag som var ett dåligt barn så det gick såhär? Knappast. Det börjar långt långt tillbaka. Säkert ännu längre än vad jag vet.

Vi kan börja med min mormor. Hennes barndom var inte särskilt enkel eller kärleksfull. Hennes egen mor var en väldigt sträng och bitter människa, hon kramade aldrig sin lilla dotter eller visade aldrig några känslor. Ja, om det nu inte var dåliga känslor. Det var hon väldigt bra på att visa. Jag tror att mormor växte upp med ett mindervärdeskomplex som aldrig gått över. Nu på gamla dagar är hon väldigt olycklig, deprimerad.

Nåja, för att gå vidare i berättelsen. Min pappa. Ensambarn i en familj som heller aldrig kramades. Det säger väl nästan allt? Han har inte varit så bra på att visa oss barn uppskattning under vår uppväxt. Fast jag tycker ändå om honom måste jag tillstå. Trots alla misstag han har gjort.

Min mamma. Hon fick växa upp med mormor eftersom morfar reste världen runt. Mormor, som alltså inte hade en särskilt lyckad barndom, hur skulle hon kunna ge mamma en? Hon försökte. Men det var mest materiella saker, dyra saker. Det är ju roligt med dyra saker men får man inte den där känslomässiga biten, den villkorslösa kärleken, hur ska man då kunna bli lycklig? Mormor kramade aldrig mamma, och nu, på ålderns höst ,gråter hon över detta hemska, att inte krama sitt barn.

Min mamma är inte en vacker människa, ytterst alldaglig, medan mormor ser väldigt bra ut. Min mamma blev ofta jämförd med andra flickor, sådana som var sötare, smartare, duktigare. Detta är inget som varken mormor eller mamma sagt men jag har frågat andra i deras omgivning och detta är den bild jag fått. och det passar in i bilden av vad som hänt. Mamma växte antagligen upp med (överraskning) ett GIGANTISKT mindervärdeskomplex och en ständig rädsla för att inte duga. Så vad gjorde hon? Slet hon ut sig i försök att vara den perfekta dottern eller gjorde hon revolt?

Mamma gick aldrig färdigt gymnasiet. Hon hoppade av för att hon citat "tyckte det var för jobbigt att gå i skolan". Alltså ren och skär lathet.  Hon tog inte körkort förrän efter 20 fastän hon hade föräldrar som betalade och en bil som stod och väntade från hennes 18årsdag. Hon har gått arbetslös till och från under min uppväxt (och inte pga jobb-brist!) och har bytt vänner som andra byter kläder. Eller ja, det har väl helt enkelt varit så att ingen människa stått ut med henne. Hon har kort sagt varit en ganska misslyckad person. En ganska obehaglig person.

Men mer skulle komma. Hon träffade min pappa och de gifte sig ganska kvickt. Jag kom efter 1 år. Pappa hade 2 barn sen innan, 2 flickor. Min mamma mobbade dom, stängde dom ute. Särskilt efter att jag kom. Mitt första år var det faktiskt mest min ena halvsyster som tog hand om mig. Mina föräldrar rökte på mig, då tog hon mig bort därifrån och gav dom en skrapa. Betänk nu att min syster är 13 år när jag föds. Och hon är mer ansvarsfull än de båda vuxna! En liten extrabonus är att min kära moder dessutom rökte när jag låg i magen.

Jag slutar här för idag. Men tänk, att när saker går fel, så är det ofta en snöbollseffekt sen innan som skapat dessa bekymmer. I alla fall i mitt fall.

Jag har startat denna blogg av en anledning. Jag vill berätta för er om det som är tabu att tala öppet om men som händer överallt, hela tiden, varje dag. Jag kan garantera att ni känner någon som mig, som har min historia, som känner som mig.

Jag talar om alla oss som har en trasig barndom/uppväxt. Det märks sällan på oss, det finns dom som tror att hårt smink, svart hår och uppskurna armar är det som betecknar någon som mår dåligt, som är rädd. Men vi finns därute, nästan alla som du ser i din omgivning. Vi är väldigt... osynliga. Vi smälter in väldigt bra, för att vi gör allt som står i vår makt för att känna oss normala, duktiga, älskade, omtyckta. Vi vill ha den där bekräftelsen och kärleken som vi inte fick som barn och ungdomar.

Jag är 20 år och utåt sett verkar allt väldigt bra. Bra betyg från gymnasiet, egen lägenhet, inga skulder, ansvarsfull, fick fast jobb mitt i krisen, omtyckt för det mesta.. men jag känner mig inte särskilt glad, jag kan inte känna mig nöjd med det jag har för att jag jagar hela tiden vidare, jag försöker kompensera allt dåligt som hänt i mitt liv genom att vilja vara perfekt. Jag känner mig aldrig bra nog, jag känner mig värdelös. Varför jag gör det? jag jämför mig med andra och undrar vad det är som gör dom bättre än mig. Varför mina föräldrar övergav mig och förstörde allt medans deras föräldrar älskade dom och ställde upp. Jag känner skuld, alltså jag känner att det på något sätt är mitt fel att de (mina föräldrar) inte ville ge mig bättre barndom och värderingar än såhär. Dög jag inte för dom? Hade det kunnat gå bättre för min familj om jag hade varit duktigare, sötare, bättre? Hade jag kunnat rädda dom?

Ni förstår säkert att denna press nästan tar kål på mig. Jag får ofta höra hur glad och duktig jag är, inuti gråter jag av skräck för att bli avslöjad som en bluff. Att de ska se min "dåliga" sida, Den sidan som gör att jag kan känna torgskräck, den sidan som får mig att strunta i att gå och lämna tillbaka en hyrdvd av rädsla för att människor ska titta på mig, bedöma mig. Att de ska tycka att jag är ful. Att de ska tycka att jag verkar konstig. Att de ska skratta bakom min rygg. Jag försöker alltid vara till lags och hamnar därför i många situationer där jag lovat saker åt flera på samma gång och därför måste ändra mig (vilket gör folk mer irriterade än om man hade sagt nej från början). Jag är konflikträdd och egentligen en feg skit. Eller, det är jag faktiskt inte. Ni kommer förstå varför sedan om ni följer mig på denna skrivresa, hur lång den blir vet jag inte.

Det jobbigaste är ju att de inte vet. De tror att jag är en helt normal person (och det är jag, det är rätt normalt att känna såhär som jag gör, är bara så att folk inte vågar säga att de också mår dåligt) Jag uppfattas som en "framgångsrik" person, en person som det kommer bli något stort av om jag bara vill. Men jag vågar inte, mina egna sneda självbilder och fruktansvärt dåliga självkänsla hejdar mig. Den har dock blivit bättre, tack vare kognitiv beteendeterapi. Det värsta med komplimangerna jag får är att jag tror inte på dom. Har ni sett The Truman Show med Jim Carrey? Jag tror ibland i svaga ögonblick att jag är med i ett sådant projekt. Att folk bara spelar runtomkring mig, att min värld inte är verklig. Att jag egentligen kanske rentav är utvecklingsstörd och väldigt konstig och måste ha hjälp med saker, men att omgivningen lurar mig att tro att jag är "normal", ja rentav duktig. (Därmed inte sagt att utvecklingsstörda inte kan vara duktiga, jag beundrar dom som gör sina liv lyckliga och att de lever aktivt trots sina handikapp. De är riktigt beundransvärda och borde lyftas fram mer.)

Men det känns ändå otäckt att ibland tro att världen bara lurar en. Eller rättare sagt, det är otäckt att misstro sig själv så till den milda grad att man känner att inget är som det egentligen verkar. Att mitt eget omdöme inte räknas.

 Men vet ni vad? Jag borde egentligen börja berättelsen från början, där roten till allt mitt onda finns. Så att ni förstår varför det blivit såhär, och varför jag känner som jag gör.

Jag är som du, i alla fall utåt. Inuti är jag något helt annat. Där kanske du och jag också är lika, du kanske också gömmer dig. Mina vänner och även många andra vet min historia, att jag inte mått bra. Men de vet inte alla mina känslor och tankar kring mig själv och livet, det vågar jag inte berätta. Tänk om de tror att jag är galen?

Om du följer min resa här på bloggen så kan vi nog konstatera att vi är rätt lika. Trots allt.